Karl Allmenröders avhandling


Det låg en tät dimma över Västsverige natten till den 20 oktober 1944. Tjugo minuter in på det nya dygnet passerade fem amerikanska kurirplan sjön Anten, norr om Alingsås. Radioofficeren ombord på ett av de ytterst hemliga planen, Donald Johnston, fyllde 23 år och gratulerades troligen av sina fem besättningskamrater med hurrarop och ryggdunkningar. De sex amerikanska flygarna hade bara sekunder kvar att leva. Det ombyggda bombplanet gick i backen vid Antens kapell och exploderade.

Samtliga ombord, utom sergeant Oakley Ragland, omkom genast. När hemvärnsmän från Älvängen, Kilanda och Alingsås kom till platsen visade han fortfarande svaga livstecken. Men 2:e radiotelegrafisten ombord på det mystiska kurirplanet hann aldrig berätta vad som hänt. Han återfick aldrig medvetandet och dog strax därefter av sina fruktansvärda skador.

Idag vilar fortfarande en mystik över flygkatastrofen. En del frågor har fått sina svar. Vad gjorde till exempel fem amerikanska bombplan över Sverige mitt under brinnande världskrig? Den dolda sanningen är att de ingick i en hemlig krigsoperation som gick under namnet "Project Sonnie". Operationen var så hemlig och känslig att det i USA efter olyckan påstods att planet störtat under ett uppdrag i Indokina.

"Project Sonnie" startade i början av 1944 med syftet att från Sverige till England flyga ut norska motståndsmän som tog sig över till Sverige, för att utbilda dessa i kampen mot den tyska ockupationsmakten i Norge, samt de amerikanska flygplansbesättningar som av olika anledningar hamnat i vårt land.

Under femton månader mellan den första april 1944 och 25 juni 1945, tog "Sonnie-planen" sammanlagt 4304 passagerare från Sverige till England. För att hemlighålla flygningarna måste dessa oftast genomföras i dåligt väder. Det hände till och med att flygningar fick inställas, då vädret var för bra. Enligt gällande bestämmelser var planen civila, åtminstone på pappret. Eftersom Sverige var "neutralt" skapades en "civil" transportfirma, The American Air Transport Service.

På kvällen den 19:e oktober 1944 tog man kontakt med Leuchars, i Skottland, för att stoppa de sex väntande "Sonnieplanen". Vädret var helt enkelt för dåligt, och Bromma låg insvept i en tät dimma: men meddelandet kom för sent. Planen hade redan hunnit starta, och nu gick det inte att stoppa dem. Vid flygningen över Nordsjön fick emellertid ett av planen motorkrångel, och återvände till basen. När de fem återstående planen ett par timmar senare nådde Bromma fick man order att gå mot Torslanda i Göteborg, där det för tillfället var något bättre väder.

Fyra av planen kom fram.

Vad hände egentligen det femte planet? Varför störtade det? Haverirapporten ger inga klara besked härom. Bland annat skriver man: "Undersökningen visade endast, att de ställbara propellrarnas blad voro inställda för normal flygning, varav den slutsatsen torde kunna dragas, att motorstörning av mer allvarlig art icke förekommit."

Vittnesuppgifter från Anten-trakten har talat om ytterligare ett okänt plan som låg och kretsade över platsen för kraschen. Detta vek strax av mot norr och försvann. Senare under natten rapporterades från Strömstad om motorbuller från ett okänt plan.

I haverirapporten finns en del motsägande uppgifter om orsaken till haveriet. Vid avdelningen i rapporten med rubrik: "Anledningar orsaker till haveriet" hade häftig diskussion uppstått och man sköt upp denna bedömning till ett senare tillfälle. Ett annat argument som orsak, antog man att besättningen sett sjön Mjörn, och tagit detta för Göta Älv, en helt orimlig tankegång med vetskap om den tjocka dimma som rådde på platsen. Vid radiokontakt med Torslanda fem minuter före kraschen rapporterades inget onormalt ombord på planet.

Telegrafverkets rapport om radiotjänsten vid Göteborgs markstation den aktuella tidpunkten och ett förtydligande av passagejournalen ser ut som följer: Planets anropssignal NWK,
22.15: NWK till Bromma: Beräknar anlända 22.20
22.31: Bromma: Gå till Torslanda.
23.07: Torslanda sänt väder till NWK.
23.17: Torslanda frågar efter flyghöjden. Får ej något svar.

Under den närmaste tiden intensifieras kontakten mellan luften och marken om rättvisande kurs. Strax efter midnatt nådde dramatiken sin höjdpunkt:
00.22: NWK: Rättvisande kurs?
Torslanda: Er ljudstyrka för svag, försök igen. Nya pejltecken, men ljudstyrkan för svag.
00.27: Torslanda: Ni får landa som nummer ett (ej kvitterat av NWK).
00.42: Torslanda: Anropar ni mig? (Ej svar)
00.43: Torslanda: Sänt långa pejlstreck.
00.46: Torslanda: Har ni något för mig? (Ej svar)
01.02: Torslanda: Anropar ni mig? (Ej svar)
01.05: Torslanda: Sänt pejlstreck blint.
01.10: Torslanda: Sänt pejlstreck blint.
01.16: Torslanda: Sänt pejlstreck blint.
01.55: Bromma meddelar per morse: Ett plan störtat och brinner. (Troligen NWK).
02.35: Torslanda: Sänt pejlstreck blint.
02.46: Torslanda: Sänt pejlstreck blint.
03.50: Bromma meddelar att passning för NWK avbeställdes.

Samtidigt med NWK upprätthölls radioförbindelse med ytterligare fyra stycken kurirplan. Till dessa sändes väderleksuppgifter, landningsriktning, pejlstreck etc. vilka samtidigt borde ha kunnat uppfattas av NWK.

Vidare finns att läsa i haverirapporten: Om telegrafisten ombord på NWK måste tyvärr sägas att han var mycket orutinerad. I synnerhet gällde detta vad mottagningen beträffar. Ljudstyrkan gick ibland ned till under hörbarhetsgränsen. Markstationens mottagare och sändarutrustning fungerade utan anmärkning.

Även från Bromma fanns en redogörelse för de här timmarna. Slutledningen blev: "Om anledningen till att flygplanet framförts på så låg höjd vid olyckstillfället är inte känt. Det förefaller ej osannolikt att navigationsfel föreligger varigenom man ombord varit av den uppfattningen att flygplanet befann sig i trakten av Göteborg. Tiden för haveriet sammanfaller nämligen med den från flygplanet uppgivna beräknade ankomsttiden till Torslanda. Sannolikt har ljusen från det intilliggande Alingsås varit synligt genom de låga dim- eller molnskikten och kunnat uppfattas som ljusen från staden Göteborg. Eventuellt har även sjön Mjörn varit synlig och kunnat uppfattas som älvmynningen vid Göteborg."

Det sista antagandet är helt absurt, då SMHI delgivit mig uppgiften att vid tillfället: "var västra Sverige och hela Göteborgsregionen täckt av cirka femtio meter markdimma", och som alla vet så uppstår alltid kraftig dimma vid vatten såsom sjöar, älvar, åar och så vidare.

Jag har även från dåvarande flygplatschefen, Major Hinnersson, fått bekräftat att dimman var så svår att det sista planet i den här aktuella gruppen fick förfrågan om de ville gå till någon annan alternativ flygplats eller försöka att landa på Torslanda trots den fruktansvärda dimman? Kapten Linday svarade: "Jag har inget val. Soppan är slut."
Efter någon halvminut hördes hans plan, en Dakota (DC-3), komma in över flygplatsen och man hörde dunsen från det landande planet: emellertid syntes ingenting, och man fick skicka ut en bil för att lotsa in planet, då sikten var lika med noll.

Beträffande telegrafisten ombord på NWK, kan nämnas om hans så kallade orutin att han vid minst fem tidigare tillfällen varit på likadana uppdrag här. Så slutsatsen om orsaken till haveriet verkar medvetet ha lagts i dimma.

Dessa i många fall orimliga förklaringar, tillsammans med andra vittnesmål, har fått mig att undra om det var en olycka där besättningen på NWK, kunde ges skulden. Mitt svar måste bli nej. Orsakerna till detta är de svårigheter jag haft med att i vissa fall få fram de fakta som finns.
1: Det fanns kulhål i några av de vrakdelar som fanns på haveriplatsen.
Detta förnekades först när jag frågade om detta. Men då jag påpekade att det fanns flera personer som var beredda att gå ed på att så var fallet, erkände man att så var fallet.
2: Vad var det för ett okänt flygplan som kretsade över nedslagsplatsen? Något svar härpå har inte gått att få. Ett vittne har påstått sig höra skottlossning strax innan planet passerade över det ställe han då bodde på.
3: Varför ville man ge radiotelegrafisten ombord skulden, detta på grund av bristande rutin?
4: Varför blev jag tillsagd ifrån visst håll: Att ge faen i och riva i gammal skit?
Ja, det finns en del underligheter i samband med det kraschade flygplanet: NWK, reg nr NC 18618.
Det finns material i fallet med det störtade flygplanet så det räcker till en hel bok men en del av väsentligheterna har jag här återgett.

27 maj 1945 restes på platsen för olyckan ett monument med inskriptionen:
"Här omkommo den 20 oktober 1944 sex flygare från Amerikas Förenta Stater De föllo för sitt fosterland, för frihet och rätt i andra världskriget".
På den andra sidan av monumentet står namnen på de omkomna flygarna:
Captain Truett K. Bullock
Captain Thomas C. Campbell
Lieutenant James Buchanan
Sergeant Donald J. Johnston
Sergeant Oakley J. Ragland
Corporal Earl K. Nore
På samma sida som namnen på flygarna står finns en propeller från det störtade flygplanet fastsatt. Medel till monumentet samlades in från ortsbefolkningen på initiativ av förre sågverksägaren E Johansson och alingsåsaren Hilmer Andersson.

Från de anhöriga till de omkomna skänktes en oblatask i silver med samma text som återfinns på det resta monumentet. Anledningen till att de gjorde detta, var att när det blev känt att olyckan inträffat ringdes det själaringning för de omkomna och därför skänktes denna fina gåva till kyrkan i Östad, där man låtit ringa för de omkomna.

Författare: Karl Allmenröder

Källor: Amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon / US Air Force / Svenska ambassaden, Washington / Amerikanska ambassaden, Stockholm / Alingsås Tidning / Landsarkivet, Göteborg / Riksarkivet, Stockholm / Krigsarkivet, Stockholm / Dagens Nyheter, Stockholm / Göteborgstidningen / Polisen, Alingsås / Svenska flygvapnet (olika instanser) / Polisen, Älvängen / Röda Korset, Alingsås och Älvängen / Hemvärnet, Alingsås och Älvängen / Många personer i och kring Anten

Längst upp på sidan